Jag ska bli en sån där som springer

Man ser dem överallt, de där på lätta fötter och spänstiga ben som springer. Springer på vägarna i villakvarteret, på skogsstigar, på grusvägar på landet. Överallt. Det ser så lätt och härligt ut. Jag vill också vara en sån. En sån som springer.

Jag tycker att jag borde passa som det, bra fötter och bra ben – lite otränad bara. Så jag har bestämt mig. Jag ska bli en sån som springer.

Min plan

Jag startar i stort sett på noll. Hopplöst löpsteg. Ingen kondition och inga muskler, så jag tänker vänja och stärka min kropp långsamt. Målet är att springa en mil på en timme och tycka att det är skönt. Det får ta den tid det tar.
Jag tänker inte plåga mig, bara se till att jag kommer ut 3-4 gånger per vecka, sen får kroppen bestämma hur mycket jag går eller springer varje pass.

Juli 2014, fixa skor
Jag börjar med ett besök på Löplabbet för att få hjälp att prova ut skor. Jag känner mig som (och är) en total novis, kan ingenting. Eller jo, jag kan min kropp, mina fötter. Jag vet att jag aldrig gillat springskor, klumpedumpiga saker som gör att mina fötter tappar greppet. Därför tilltalas jag och är nyfiken på den här nya trenden med minimalistiska skor. Han som hjälper mig avråder för alltför minimalistiska skor, eftersom det ökar skaderisken när man är nybörjare. Jag är envis och till slut kommer det fram en mjuk, rätt tunn nybörjarsko. Skitful. Antagligen den fulaste sko jag köpt, men den skönaste springsko jag ägt, så... fulskorna blev mitt första steg mot att bli en springare.

Juli 2014, börja springa – upp och ner
Jag håller mig till min plan. Huvudet bestämmer att kroppen ska ut 3-4 gånger per vecka, minst en mil per vecka. Benen bestämmer om det blir spring eller gång.
I början blir det bara några steg med spring och jag känner mig skitfånig. Men efter ett tag vänjer jag mig vid att känna mig skitfånig och struntar i det.
Varje gång det känns i höfter, knän eller hälsenor lugnar jag ner tempot. Aldrig smärtstillande. Jag vill känna hur jag mår.

Augusti 2014, det går bättre
Efter att ha hållt på i 6-7 veckor märks det så klart skillnad. Det känns jättehäftigt. Jag avancerar fortfarande enormt långsamt men är nöjd med det. Vädret är inte lika trevligt som i somras, men det går att springa i regn också. ;)
Vissa gånger blir jag förvånad över hur lätt det går att springa relativt länge. Andra gånger går jag mest. Men i appen Runkeeper ser jag ju mina framsteg på sikt, och det är vad som räknas.
Jag har köpt en sån där ficka/väska för telefonen som man sätter på armen, och känner mig lite fånig igen. Men det går väl över det också. :)

Syrran var med på löplabbet och
var väldigt snabb med att ta
en rolig bild att sprida...

Såna där skor som man
springer i.